9.2.1. UPU-regler
Bild 9.2: Rekommenderat brev från Pecs i Ungern till Södertälje, där det anlände den 8 augusti 57 Adressaten hade rest vidare varefter brevet eftersändes till Ivalo i Finland. För att påskynda utbärningen i Finland betalade någon 60 öre för expressutdelning, expressetikett typ 9.
I samband med kongressen i Madrid 1920 fastslogs följande regler för expressförsändelser; både brevförsändelser och paket skulle omedelbart utdelas av särskilda brevbärare, om sådana fanns, vid ankomst till mottagarpostanstalten. Då adressaten är boende utanför ett lokalbrevbärarområde så kunde en särskilda expressavgift tas ut, detta blev aldrig fallet i Sverige. För paket skulle bara ett försök göras att utlämna paketet eller dess avi. Därefter övergår den till den vanliga posthanteringen. I den internationella trafiken så skulle expressavgiften tillfalla inlämningslandets postverk.
Vid Stockholmskongressen 1924 ändrades reglerna runt otillräckligt eller ofrankerade expressförsändelser, dessa skulle nu lösenbehandlas i likhet med övriga försändelser. Vidare kunde länderna i UPU nu utge särskilda frimärken med texten ”Exprès” eller motsvarande på utgivarlandets språk. I Sverige utgavs aldrig sådana märken. Försändelser med dessa expressfrimärken behövde inte ha någon expressetikett eller den skrivna texten ”Express”.
Vid kongressen 1929 beslutades att vid eftersändning till annat land så skulle den begärda och betalda expresstjänsten annulleras.
I Bryssel 1952 tillkom en bestämmelse om att vanliga och rekommenderade försändelser kunde av mottagaren begäras att de omedelbart skulle utdelas som expressförsändelse och följaktligen fick mottagaren betala landets expressavgift, i Sverige gällde detta från 1 juli 1953. Vidare finns det angivet att för försändelse som inte kunde utdelas vid första försöket så skulle etiketten eller expresstexten överstrykas med två streck.
I Postfördraget från kongressen 1957 i Ottawa tillkom en bestämmelse om att för svarsdelen av dubbla brevkort kunde endast express begäras och erläggas av den ursprunglige avsändaren.
9.2.2. Övriga regler
Bild 9.3: Aerogram för vilket man hade begärt tilläggstjänsterna rekommendation och express. Portot var 40 öre, avgiften för rekommendation var 40 öre och expressavgiften 60 öre, expressetikett typ 9.
Den 19 juli 1920 angavs i ett cirkulär att om express har begärts för rekommenderade och assurerade försändelser så måste en expressetikett även fästas på avin som inlämnaren fick som kvitto på inlämningen. Detta var en signal på att express var begärd. Den 20 april 1921 påpekades i ett cirkulär att på försändelser där express fanns skrivet fick inte expressetikett anbrigas om inte fullständiga avgifter har erlagts av avsändaren.
I Expeditionsreglementet till postutväxlingsavtalet mellan Sverige, Danmark och Norge från 1924, angavs att expressbefordran kunde ske till de orter där sådan expressutdelning kunde ske. Detta understryker att expressutdelning bara kunde ske på vissa oftast större orter.
I ett cirkulär från den 11 december 1929 fanns det, som ett förtydligande, angivet att rekommenderade expressförsändelser skulle bäras ut av expressbrevbärningen.
I ett KGPSC från den 12 juni 1935 fann man att postmästare och stationsmästare uppmanades att tillse att, expressbuden som skulle bära ut utbetalningskort eller adresskort, samtidigt förutom avin skulle medföra medlen eller paketet, högsta belopp dock 500 kronor. Förutsättningen för detta förfarande var dock att det inte skapande olägenhet och att det kunde ske under betryggande former. För att utröna om adressaten var hemma så uppmanades man att innan utbärningen använda telefonen för att ringa och kontrollera.
Den 27 oktober 1937 stod det att läsa i ett cirkulär att mottagare av telegrafiska postanvisningar skulle underrättas genom expressbrev, där expressutdelning förekom, i stället för genom telegram.
I Allmänna Poststadgan gällande från den 1 oktober 1941 fanns angivet att; då adressat inte anträffades kunde försändelsen nedläggas i adressatens brevlåda, om sådan fanns.
Den 25 juni 1942 angavs i ett cirkulär att Militärexpress skulle behandlas så skyndsamt som möjligt och att en sådan försändelse inte kunde rekommenderas, detta gällde från 1 juli samma år. Samma år i ett cirkulär från den 26 oktober fastställdes, gällande från den 1 november, att express inte kunde begäras till fält- eller marinpostnummer.
I ett cirkulär från den 19 december 1944 angavs att allmänheten ofta förväxlar il- och expresstjänsten. Det var viktigt för mottagande posttjänstemannen att informera om att expressavgift inte innebar någon snabbare befordran utan endast gav en snabbare utdelning efter ankomsten till adressorten.
I ett cirkulär från den 19 januari 1946 fanns angivet att för post till ett fältpostnummer fick inte express begäras.
I cirkuläret som meddelade att aerogram skulle införas den 20 september 1949 angavs att bl.a. express kunde vara en tilläggstjänst till aerogram.
I cirkulär 36 från 1951 fanns instruktioner om att från den 15 juni kom endast vanliga brevförsändelser och paket att kunna utdelas express på sön- och helgdagar där expresstjänst var anordnad.
I ett cirkulär från den 25 november 1952 fanns instruktionen om att expressförsändelser till box- och fackadresser skulle, om inte annat hade överenskommits, utdelas till box- eller fackinnehavarens bostad eller kontor. Alltså inte nedläggas i dennes postbox eller fack.
I ett cirkulär från den 12 augusti 1968 så påpekades återigen att allmänheten ofta blandar samman vad il respektive express innebär. Särskilt borde posttjänstemän påpeka för kunderna att expresspaket inte befordras snabbare utan att det endast delas ut tidigare på adressorten.
Den 9 maj 1969 kom, på grund av upprepad felhantering, ett totalt klargörande för hur expressförsändelser skulle behandlas. Trycksaker som det hade begärts express för skulle flygbefordras utan att luftpostavgift hade erlagts.