Bild 3.38: Ett utrikes Varuprov i första viktklassen (≤ 100 gram) som är sänt med luftpost (50 ≤ 60 gram). Man strukit över det tryckta ordet BREV och skrivit för hand Varuprov. Portot var 10 öre och luftpostavgiften var 60 öre.
Varuprov infördes i Sverige redan 1864 och reglerades internationellt av UPU från 1875. Varuprovsförsändelser kunde ha högre vikt än trycksaker.
En varuprovsförsändelse skulle innehålla prov på en vara som fanns till försäljning. Som varuprov fick man också skicka klichéer, enstaka nycklar, avskurna levande blommor, naturhistoriska föremål, tuber med serum och patologiska föremål. Varuprovet fick inte ha något handelsvärde.
Varuprov skulle förpackas i påsar, lådor eller avtagbart omslag (band) för att postpersonalen skulle kunna kontrollera innehållet. På försändelsen skulle vara skrivet eller tryckt texten ”Varuprov” eller ”Prov utan värde”. Vanliga utländska beteckningar är Echantillon (sans valeur) på franska, Sample (of no value) på engelska och Muster (ohne Wert) på tyska.
Det fanns många detaljerade regler för hur specifika typer av varuprov skulle förpackas. De gällde exempelvis föremål av glas eller annat bräckligt material, varuprov som innehöll vätskor, feta ämnen, torra pulver, samt varuprov med levande bin, blodiglar och silkesmaskägg.
På eller inuti försändelsen fick anges avsändarens och adressatens namn, titel, firma och adress, avsändningsdatum, avsändarens underskrift, telefonnummer, telegramadress samt postgironummer och senare bankgironummer, bankkonto, och slutligen information om varans fabriks-/handelsmärke, artikelnummer, pris, vikt, mått och storlek och annan produktinformation.
Bild 3.39: Ett utrikes varuprov i första viktklassen (≤ 100 gram) sänt med rekommendation. Portot var 20 öre och rekavgiften var också 20 öre. Kuvertet påminner lite om ett så kallat sorgkuvert med sin mörkt blågröna ram. Ankomststämplat Speyer 13.6.21.
Cirkulär 44 från 1925 meddelade att varuprov som normalt inte hade omslag skulle ha adressen angiven inte bara på den vidhängande etiketten utan även på själva föremålet.
I ett klargörande, som visar på hur detaljerade reglerna kunde vara, meddelade generalpoststyrelsen att par av sockor eller vantar kunde sändas som varuprov. Detta var ett undantag eftersom par av andra slag inte fick sändas som varuprov (1927:69).
Tillskärningsmönster fick sändas som varuprov under förutsättning att försändelsen innehöll mönster för endast ett plagg (1953:1).
Bild 3.40: Ett inrikes varuprov i första viktklassen (≤ 100 gram) sänt med expressutdelning. Portot var 25 öre och expressavgiften var 1 kr.
Den 1 januari 1966 infördes de ändrade bestämmelser som beslutats under UPU-kongressen i Wien. För varuprov handlade det om att försöka begränsa det missbruk som förekommit, främst i den internationella posttrafiken, genom att tydligare definiera vad som fick sändas som varuprov. Man underströk kravet på att märkning av försändelsen (varuprov) skulle finnas tryckt på försändelsen, och i den internationella posttrafiken även på provet (1965:374).