3.4 Korsband – Allmänna postregler

3.4.1 Postmonopolet

Enligt en kunglig kungörelse av den 21 december 1888 existerade ett postmonopol i Sverige. Det innebar att Postverket hade ensamrätt att inom Sverige mot avgift befordra brev och brevkort. Trycksaker och paket var undantagna. Det innebar att försändelseslagen som ingår i begreppet trycksaker kunde distribueras av andra än Postverket. Om någon trots förbudet befordrade de försändelser som Postverket hade monopol på att distribuera så utdömdes dryga böter. Brevmonopolet, d.v.s. rätten att befordra brev, upphörde den 1 januari 1993.

Under tre olika perioder fram till 1970 har det funnits privata lokalpostföretag som delvis har konkurrerat med Postverket inom området lokala korsband och paket. Dessa perioder var 1887–1890, 1926–1944 och 1945–1947. En kungörelse från Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 slår fast att ”Statens Postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden.” I ett cirkulär från den 3 juni 1947 meddelade Postverket att de privata lokalpostföretagen skulle upphöra med sin verksamhet senast 1 juli 1947.

Paket har alltid varit ett område öppet för full konkurrens från järnvägsbolag, bussbolag och andra. Järnvägs- och bussbolag kunde även få befordra brev och brevkort, men i så fall skulle Postverket i tillägg även ha sin ersättning. Detta innebar att förutom avgiften till järnvägs- eller bussbolaget skulle även porto betalas till Postverket. Dubbel avgift med andra ord, och avgiften till järnvägs- eller bussbolaget var oftast högre än Postverkets porto. Det förekommer även att försändelsen först befordrades av Postverket för att slutligen befordras av ett bussbolag mot avgift.

3.4.2. Brevförsändelser, A-post och B-post

Korsband ingick i kategorin brevförsändelser. Som brevförsändelser räknades från 1920 brev, kortbrev, enkla brevkort, brevkort med betalt svar, korsband, assurerade askar, adresskort, postanvisningar, avier, tidningspaket (postabonnerad tidning) samt tjänste- och postsaksförsändelser. Senare tillkom aerogram, utbetalningskort och småpaket.

Med brevposthastighet befordrades brevförsändelser samt inrikes ilpaket, inrikes medicinpaket, tjänstepaket understigande 1,5 kilogram, så kallade depeschlådor (postutväxling mellan olika offentliga myndigheter) och diplomatpost. Brevposthastighet innebar att posten sorterades och transporterades med högsta hastighet medan andra försändelseslag, t.ex. normalpaket, transporterades med lägre hastighet. 

Senare övergick man till begreppet A- och B-post. Till A-post räknades brev (inklusive kortbrev och aerogram), brevkort/postkort, blindskriftsförsändelser, fonopostförsändelser, assurerade askar, betalningshandlingar och adresskort, utgivarkorsband, kommissionärskorsband som innehöll tidningar, halvtariffskorsband, trycksaker som vägde över 20 gram samt ilpaket och flygpaket.

Till B-post räknades övriga brevförsändelser och övriga paket samt rekommenderade brev, assurerade paket, brevpostförskott, expressbrev, citoförsändelser, småpaket, trycksaker som vägde högst 20 gram och varuprov.

B-post sorterades vardagar endast dagtid. Om B-post av någon anledning hade blivit försenad behandlades den som A-post.

3.4.3 Frimärkenas färger

Vid UPU-kongressen i Washington 1897 fattades beslut om frankotecknens färg i den utrikes posttrafiken. Frimärken för trycksaker i första viktklassen skulle vara gröna, frimärken för brevkort röda och frimärken för brev i första viktklassen skulle vara blå. Syftet var att färgen skulle signalera om en försändelse från utlandet var rätt frankerad utan att det mottagande eller transiterande landets posttjänstemän behövde ha detaljkunskaper om portona från det avsändande landet. Regeln trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1899 och tillämpades fram till 1952.

3.4.4 Porto

Fram till mitten av 1800-talet fanns inga speciella taxor för trycksaker, vilket innebar att trycksaker taxerades som brev. De första taxorna för trycksaker kom i fördrag mellan två länder men kunde även involvera flera länder. Den första taxan för svenska inrikes trycksaker kom 1864. Portot var samma som för brev men portot gällde för en vikt av 2,5 gånger den som gällde för brev. Från 1891 infördes taxa för lokala trycksaker och för varuprov infördes taxan 1899, dessa två lokala taxor upphörde 1 juli 1920. För affärshandlingar som infördes lokalt porto 1891 och upphörde samtidigt som lokalportot för brev den 31 maj 1951.

Från 1 juli 1919 ändrades inrikes portot för korsband (trycksaker, varuprov och affärshandlingar) till 3 öre lokal och 5 öre för riksförsändelser för varje viktklass om 100 gram. Dock var minsta portot för affärshandlingar 10 resp. 15 öre (300 gram) och för varuprov 6 resp. 10 öre (200 gram). 

Portot dubblades den 1 april 1948 för trycksaker och varuprov i första viktklassen till 10 öre (100 gram) och för varje överskjutande vikt av 100 gram eller del därav 5 öre.   

Från 1 juni 1952 ändrades portona för alla inrikes korsband exklusive utgivarkorsband och blindskrift. För första viktklassen, som var 50 gram, eller del därav utgick 10 öre, för vikt över 50 gram och upp till 100 gram utgick ett porto av 15 öre och för varje överskjutande vikt av 100 gram eller del därav utgick ytterligare 5 öre. Dock skulle minsta porto för affärshandlingar vara 25 öre (300 gram). Blindskriftsförsändelser skulle fortsatt vara 3 öre för 1,000 gram eller del därav. 

Den 1 juni 1957 höjdes portot för inrikes korsband undantaget utgivarkorsband. För första viktklassen (100 gram) är portot 15 öre och för varje del av 100 gram däröver utgår 5 öre. Minsta avgift för affärshandling var 30 öre (400 gram). 

Från 1 juli 1962 ändrades portot för inrikes trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) var portot 20 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre. Portot för Affärshandling var nu 35 öre (200 gram) och strukturen för hur portot var uppbyggt ändrades och följde inte den tidigare kopplingen till portot för trycksaker.

Från 1 juli 1964 ändrades portot för inrikes trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) var portot 25 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre. Portot för Affärshandling i första viktklassen var nu 40 öre (200 gram). Affärshandlingar upphörde som försändelseslag 1 januari 1966.

Från 1 januari 1967 höjdes portot för inrikes trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) ändrades portot till 30 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre. Affärshandlingar hade nu försvunnit som försändelseslag.

Från 1 mars 1969 höjdes portot för inrikes trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) ändrades portot till 35 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre.

Trycksaker vägandes upp till 1 kg och varuprov till de nordiska länderna, hade ingen egen taxa förrän från 1 januari 1957, fram till detta datum taxerades de som försändelser till övriga utlandet. Från den 1 januari 1957 infördes ett porto för Norden som var 10 öre för en försändelse vägandes upp till 50 gram och portot var 15 öre upp till 100 gram. Därefter för varje överskjutande vikt av 100 gram eller del därav utgick ytterligare 5 öre i porto. Den 1 juni 1957 togs viktgränsen 50 gram portot för trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) var portot fortsatt 15 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 5 öre i porto.

Från 1 juli 1962 ändrades portot för nordiska trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) var portot 20 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre, samma som för inrikes. Portot för Affärshandling blev nu 35 öre (200 gram), samma som för inrikes, strukturen för hur portot var uppbyggt ändrades och följde inte den tidigare kopplingen till portot för trycksaker.

Från 1 juli 1964 ändrades portot för nordiska trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) var portot 25 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre, samma som för inrikes. Portot för Affärshandlingar i första viktklassen blev nu 40 öre (200 gram), samma som för inrikes. Affärshandlingar upphörde som försändelseslag 1 januari 1966.

Från 1 januari 1967 höjdes portot för nordiska trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) ändrades portot till 30 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre.

Från 1 mars 1969 höjdes portot för nordiska trycksaker och varuprov. För första viktklassen (100 gram) ändrades portot till 35 öre och för varje del av 100 gram däröver utgick 10 öre.

Det skall påpekas att vad gällde affärshandlingar räknades Finland till övriga utlandet fram till 1 juni 1922 och Island fram till 1 juni 1928. 

Från och med den 1 februari 1921 höjdes portona till övriga utlandet för korsband (trycksaker, affärshandlingar och varuprov) från 5 till 10 öre per 50 gram eller del av 50 gram, dock lägst till 40 öre för affärshandlingar (upp till 200 gram) och lägst 20 öre för varuprov (upp till 100 gram). Blindskriftsförsändelser ändrades till 5 öre per 500 gram eller del av 500 gram. 

Redan den 1 oktober 1922 ändrades portot för affärshandlingar till övriga utlandet så att lägsta avgiften nu blev 30 öre upp till 150 gram.

Den den 1 augusti 1924 sänktes portona till övriga utlandet för korsband (trycksaker, affärshandlingar och varuprov) tillbaka till 5 öre per 50 gram eller del av 50 gram. Dock lägst till 30 öre för affärshandlingar till övriga utlandet (upp till 300 gram) och lägst 10 öre för varuprov till övriga utlandet (upp till 100 gram). 

Från 1 juli 1948 ändrades portona för korsband till övriga utlandet exklusive utgivarkorsband och blindskrift. För första viktklassen, som var 50 gram, eller del därav utgick 10 öre, för vikt över 50 gram del därav utgick ytterligare 5 öre. Dock skulle minsta porto för affärshandlingar vara 30 öre (250 gram). Blindskriftsförsändelser skulle fortsatt vara 3 öre för 1,000 gram eller del därav. 

Från 1 juni 1952 ändrades lägsta porto för affärshandlingar till 40 öre (350 gram)

Från 1 januari 1957 fick trycksaker vägandes upp till 1 kg och varuprov, till Danmark, Finland, Island och Norge egna taxor. För trycksaker som vägde mer än 1 kg gällde fortsatt taxan till övriga utlandet. 

Från 1 juni 1957 fick trycksaker, affärshandlingar och varuprov till övriga utlandet nya taxor, portot var för första viktklassen (50 gram) 15 öre och för varje del av 50 gram däröver utgick ytterligare 5 öre. Minsta avgift för affärshandling var 40 öre (300 gram). 

Från 1 juli 1962 ändrades portot för trycksaker och varuprov till övriga utlandet. För första viktklassen (50 gram) var portot 20 öre och för varje del av 50 gram däröver utgick 10 öre. Portot för Affärshandling i första viktklassen var 50 öre (200 gram) och för varje del av 50 gram däröver utgick 10 öre.

Från 1 juli 1964 ändrades portot för trycksaker och varuprov till övriga utlandet. För första viktklassen (50 gram) var portot 25 öre och för varje del av 50 gram däröver utgick 10 öre. Portot för Affärshandling i första viktklassen blev nu 60 öre (200 gram) för varje ytterligare 50 gram eller del därav utgick ytterligare 10 öre i porto. Affärshandlingar upphörde som försändelseslag den 1 januari 1966.

Från 1 januari 1967 höjdes portot för trycksaker och varuprov till övriga utlandet. För första viktklassen (50 gram) ändrades portot till 30 öre och för varje del av 50 gram däröver utgick 10 öre.

Från 1 mars 1969 höjdes portot för trycksaker och varuprov till övriga utlandet. För första viktklassen (50 gram) ändrades portot till 35 öre och för varje del av 50 gram däröver utgick 10 öre. För fonopostförsändelser till övriga utlandet som infördes 1 april 1959 var för försändelse i första viktklassen 30 öre, och för varje del av 20 gram däröver utgick 20 öre.

3.4.5 Adressering och frankering

Regler för adressering och frankering finns i poststadgan från 1925, artikel 6. Adressen skulle anges med latinska bokstäver i försändelsens längdriktning på nedre delen av högra framsidan. Adressen skulle vara så noggrant angiven att utdelning av försändelsen kunde ske utan efterforskning. Avsändarens adress skulle anges på försändelsen. Frimärken eller frankostämplar skulle klistras eller anbringas i övre högra hörnet.

I Poststadgan från 1929 finns ett tillägg att avsändarens adress skulle finnas på baksidan eller på framsidans vänstra del. 

Vid UPU-kongressen i Kairo (1934) förbjöds frankering på baksidan av brevkort eller trycksakskort till utlandet (1934:75).

Av Poststadgan från 1947 framgår att adressort och adressland skulle skrivas med versaler på utrikes försändelser.

3.4.6 Fönsterkuvert

Ett fönsterkuvert definierades som ett kuvert där det fanns en öppning täckt med något genomskinligt material varigenom en i själva innehållet skriven adress var synlig. Fönstret fick inte hindra datumstämpling och skulle vara placerat i kuvertets längdriktning. Man skulle utan svårighet, såsom reflexer, kunna läsa namn och adress i elektrisk belysning och postala anteckningar skulle vid behov kunna skrivas på fönstret. Helt genomskinliga kuvert fick inte användas, inte heller papperskuvert med en icke täckt öppning. Fönstret skulle inte vara större än vad som behövdes för att namn och adress skulle synas väl.

Enligt en kungörelse från 1946 fick avståndet mellan kuvertets vänstra kant och fönstret inte understiga 50 mm och avståndet mellan kuvertets övre kant och fönstret måste vara minst 40 mm. Undantag kunde medges av generalpoststyrelsen.

Under 1952 kom nya regler för fönstrets placering. Från överkant skulle det nu vara minst 38 mm till fönstret. Fönstret skulle helst vara placerat nere till höger på kuvertet, vänsterplacerade kuvert fick undantagsvis förekomma och i så fall borde avståndet till underkanten vara minst 38 mm. Vid UPU-kongressen i Ottawa 1957 togs de detaljerade instruktionerna bort för fönstret och för hur namn och adress skulle skrivas. En mer generell regel infördes som innebar att kuvertet kunde nekas postbefordran om det var svårt att läsa namn och adress.

3.4.7 Blandade försändelser

Blandade försändelser innebar att olika typer av korsband skickades i en och samma försändelse. Detta var bara tillåtet för affärshandlingar, trycksaker och varuprov. Varje försändelseslags vikt fick inte överstiga maxvikten för försändelseslaget. En försändelse bestående av affärshandling och varuprov fick inte väga mer än 2 kg. Om försändelsen även innehöll trycksaker var maxvikten 3 kg. Vidare fick inte storleken på den blandade försändelsen överstiga den maximala storleken för brev. Porto utgick med minst den lägsta avgiften för affärshandling om försändelsen innehöll en affärshandling.

3.4.8 Brevhemlighet

Den post som Postverket hanterade omfattades av brevhemlighet. Det innebar att postpersonalen inte fick lämna upplysningar till någon obehörig om att en försändelse fanns hos Postverket eller om försändelsens innehåll.

3.4.9 Eftersändning

Brevförsändelse, adresserad till någon som begärt eftersändning till ny postadress, ansågs vara adresserad direkt från inlämningsadressen till den nya adressen. Fullt frankerat korsband belades alltså inte med lösen om det inte innebar att försändelsen ändrade försändelsetyp; typ inrikes trycksak till trycksak till övriga utlandet.  Om ändring av försändelsetyp hade skett så skulle mellanskillnaden av det betalda portot och portot enligt den slutliga försändelsetypen betalas. Om det inte var gjort så lösenbelades försändelsen med det felande beloppet. Om eftersändningen skedde efter det att försändelsen redan delats ut till den ursprungliga adressen så krävdes nytt porto. 

Vid eftersändning skulle försändelsen datumstämplas på den eftersändande orten. Stämpeln skulle placeras på försändelsens framsida. 

Avgifter för eventuella tilläggstjänster som avsändaren betalat för, behövde inte betalas igen om försändelsen eftersändes. Men det fanns undantag. Om den eftersända försändelsen skulle skickas med luftpost (utrikes) eller expressutdelning begärdes (både inrikes såväl som utrikes) krävdes att den som eftersände betalade: i det första fallet dels ett tillägg mellan inrikes och utrikes porto samt ett luftposttillägg och i det senare fallet en expressavgift. Detta kunde ge intressanta försändelser med två eller flera länders frimärken.

Masskorsband kunde inte eftersändas till utlandet. Däremot kunde utgivarkorsband i omslag eftersändas till Danmark, Finland, Island och Norge (1956:194).

Endast utgivarkorsband och masskorsband som var försedda med omslag eller distribuerades med hjälp av adresseringskort, som fanns på brevbärarexpeditionen, kunde eftersändas eller översändas till annan postanstalt (1964:125).Inrikes utgivarkorsband och masskorsband som levererades utan omslag men med namn och adress direkt på försändelsen skulle från nu precis som de med omslag kunna eftersändas. Utgivarkorsband som utdelas med hjälp av adresskort skulle fortsatt inte eftersändas utanför orten. När adressaten var definitivt avflyttad skulle utgivaren meddelas så att tidningens adressregister kunde ändras.

3.4.10 Förbud

Fotografisk eller annan film, vare sig den var framkallad eller ej, fick inte sändas som trycksak (1929:36). Problemet med att fotografiska produkter sändes som trycksaker tycks ha fortsatt eftersom frågan togs upp igen några år senare (1932:34). 

3.4.11 Obeställbara försändelser

Obeställbara försändelser, det vill säga försändelser som posten inte kunde dela ut, gick normalt i retur till avsändaren utan kostnad. Om avsändaren ville skicka försändelsen igen, exempelvis med korrigerad adress, krävdes nytt porto. 

Obeställbara korsband med postförskott returnerades till avsändaren. Obeställbara korsband med rekommendation skulle returneras till inlämningspostanstalten, där man skulle försöka återbörda försändelsen till avsändaren. Om det inte lyckades skulle försändelsen skickas till generalpoststyrelsens reklamationskontor för vidare behandling. 

För obeställbara utgivarkorsband gällde att de skulle återsändas till tidningen om avsändaren begärt det och förbundit sig att betala trycksaksporto för returen. Obeställbara masskorsband skulle alltid återsändas till avsändaren (1956:194).

3.4.12 Portofria försändelser

Under andra världskriget gavs vid flera tillfällen besked om portofrihet för olika institutioner. Den 28 maj 1943 meddelade t.ex. Kungl. Maj:t att inskrivningsinformation på brevkort fick sändas portofritt till inskrivningschef, pastorsämbete och till mantalsintendenten i Stockholm. Ett cirkulär från den 5 april 1944 meddelade att mönstringsuppgift kunde insändas portofritt till arbetsmarknadskommissionen eller länsarbetsnämnderna. Vidare gällde frankeringsfrihet för s.k. anställnings kort till utmätningsman eller överståthållare-ämbetet i Stockholm, enligt cirkulär från den 5 november 1946.

Enligt postfördraget från UPU-kongressen 1947 skulle postförvaltningars egna portofria tjänsteförsändelser ha texten ”Service de Postes” i övre vänstra hörnet om de skickades utrikes. Inrikes var beteckningen ”Postsak”. Senare räckte det med ”PS” i versaler på inrikes försändelser, och texten kunde placeras på andra delar av försändelsen.

3.4.13 Svarslösen och samlingslösen

Den 27 februari 1929 meddelades i ett cirkulär att generalpoststyrelsen gett tillstånd för företag och organisationer att sända brevförsändelser som ofrankerade svarsförsändelser. Svarsförsändelsen måste ha den tryckta texten ”Kan avlämnas till postbefordran ofrankerat” uppe till höger på framsidan. Vid återsändandet skulle försändelsen förses med lösenetikett och anteckning om lösenbelopp. Men lösenbeloppet för sådan svarspost var bara det felande portot, inte det normala dubbla beloppet. 

Om det utsändande företaget/organisationen/myndigheten tog emot många lösenförsändelser samtidigt betalades samlingslösen. Antalet lösenbelopp adderades och summan betalades med stämplade frimärken på en lösenavi (Bl. nr. 123). Det var också vanligt att klistra lösenbeloppet på ett PS-kuvert, på någon av försändelserna eller på någon annan postal blankett.

3.4.14 Lösen

En försändelse där portot eller någon avgift var helt eller delvis obetald kallas lösenförsändelse. Den postanstalt som upptäckte att en försändelse var underfrankerad skulle förse försändelsen med en lösenetikett eller lösenstämpel där lösenbeloppet fanns angivet, antingen tryckt eller handskrivet.

Ofrankerade eller ofullständigt frankerade försändelser till övriga utlandet skulle förses med en ”T–stämpel” (Taxe à payer) i övre högra hörnet och vid sidan av stämpeln skulle lösenbeloppet anges i fransk valuta (centimes). På en ofullständigt frankerad försändelse skulle frankeringen i första hand räknas som betalning för grundportot och i andra hand för eventuella tilläggstjänster.

För att få ut den lösenbelagda försändelsen fick mottagaren betala lösen. Lösenbeloppet var dubbla skillnaden mellan det eventuellt betalda grundportot och det verkliga grundportot, plus det saknade portot för eventuella tilläggstjänster. Undantag från denna regel fanns. 

Ofrankerade korsband fick inte befordras utan skulle förstöras inom tre månader efter att de lämnats in till en postanstalt. Delvis frankerade korsband befordrades, men mottagaren var skyldig att betala dubbelt felande porto som för övriga försändelseslag. 

3.4.15 Samsändning

Den 1 januari 1966 infördes en möjlighet till samsändning. Det innebar att samma försändelse kunde innehålla både en trycksak och ett brev. Ett förlag kunde exempelvis samsända en bok och en faktura för boken. Brevporto skulle erläggas för brevdelen och trycksaksporto skulle erläggas för trycksaksdelen av den kombinerade försändelsen. Försändelsen måste bära en etikett som informerade om samsändning och behandlades som en trycksak. 

Avsändaren sparade ett kuvert/omslag och behövde bara skriva adressatens namn och adress en gång. För postverket reducerades antalet försändelser, som skulle stämplas, sorteras och delas ut. Samsändning förutsatte att avsändaren hade lämnat in en ansökan om samsändning (1965:473).