3.5 Korsband – Tilläggstjänster

Försändelser kunde rekommenderas och även sändas mot postförskott. Men för varuprov fick man bara begära ett postförskottsbelopp som överensstämde med portot. Avsändaren kunde alltså inte försöka begära någon ersättning för själva varan. Expressutdelning såväl som luftpostbefordran kunde också begäras.

Samtliga tilläggstjänster finns mer utförligt beskrivna i skilda kapitel i handboken på SSPD:s hemsida, vad som nedan behandlas är mer specifika regler för korsband.

3.1 Luftpost

De första svenska luftpostlinjerna från Malmö till London (över Köpenhamn, Hamburg, Bremen och Amsterdam) och Berlin öppnade den 19 augusti 1920. Nu kunde vanliga och rekommenderade trycksaker, affärshandlingar och varuprov sändas med luftpost.

Korsband som befordrades med luftpost hade oftast samma luftpostavgift som brev. Men tidvis förekom det att avgiften var lägre för korsband. Det gällde framförallt, men inte enbart, försändelser till Nord- och Sydamerika. När luftpostavgiften till Amerika år 1926 var 25 öre per 20 gram för brev, var den 25 öre per 50 gram för korsband. När man söker efter en luftpostavgift för ett korsband är det därför viktigt att man läser taxorna extra noga.

Förklaringen får vi av den text någon skrivit på framsidan: ”försenat på grund av generalstrejk i Finland 1-19.3.56”.

Inrikes luftpostbefordran av försändelser har funnits och finns i Sverige, men inte mot avgift. Men under 1945 meddelades att trycksaker, affärshandlingar, varuprov, varukorsband, postabonnerade tidningar och utgivarkorsband kunde sändas med luftpost inom Sverige från 1 januari 1946 mot att luftpostavgift betalades. Detta är första och enda gången som det meddelats att försändelser kunde sändas med luftpost i Sverige mot betalning. Avgiften var 5 öre per 100 gram. De luftpostlinjer som kunde användas var: Stockholm–Sundsvall/Härnösand–Luleå, Stockholm–Visby och Malmö–Göteborg–Stockholm (denna linje bara nordgående) (1945:121). När denna avgift upphörde är inte känt. Några första-flyg-korsband har observerats såväl som några som ser ut att vara sända av en filatelist, men inga bruksförsändelser har ännu registrerats.

Från 22 mars 1948 distribuerades brev och brevkort (A-post) till länder i Europa med luftpost utan att luftpostavgift behövde erläggas, om man därigenom fick en snabbare leverans. Observera att detta inte gällde korsband. Korsband som man ville sända med luftpost blev aldrig fria från luftpostavgift.

Vad gäller luftpostavgiften till Europa slopades avgiften helt den 1 december 1949 för brev och brevkort, men kvarstod för korsband fram till 31 maj 1981. När de separata luftpostavgifterna hade tagits bort, inkluderade portot kostnaden för luftposttransport.

3.2 Postförskott

Postförskott för inrikes brev infördes samtidigt som postanvisningar infördes den 1 augusti 1866. Postförskott kunde med tiden begäras för alla inrikes försändelseslag med undantag för postanvisningar, mass-, grupp-, varu- och utgivarkorsband.

Överst på adressidan skulle avsändaren skriva orden ”Postförskott å”, senare ändrat till ”Postförskott för”, eller på försändelse till länder utanför Norden ”Remboursement”, och därefter beloppet. Beloppet fick inte utsättas för radering, överstrykning eller annat försök till ändring. Försändelse med överkorsat eller ändrat belopp skulle inte tas emot av posten. 

Vidare skulle en postförskottsetikett sättas på försändelsen. Det fanns både numrerade och onumrerade etiketter. För rekommenderade postförskottskorsband användes den onumrerade postförskottsetiketten, då dessa korsband redan hade en numrerad reketikett. För övriga postförskottsförsändelser skulle de numrerade etiketterna användas. Postförskottsförsändelsen skulle vid inlämnandet åtföljas av en blankett med inbetalningskort eller postförskottsanvisning.

För att mottagaren skulle få kvittera ut försändelsen på adresspostanstalten måste denne betala det begärda postförskottsbeloppet. Beloppet sändes sedan med postanvisning till försändelsens avsändare. Från den 1 januari 1925, när Postgirot startades, kunde avsändaren också få beloppet insatt på sitt postgirokonto. Mottagaren måste lösa ut postförskottet inom en viss tid, så kallad liggetid. I början av perioden var liggetiden 14 dagar. År 1925 ändrades den till 15 dagar.

Om en postförskottsförsändelse gick förlorad eller skadades när den var under Postverkets ansvar så utgick ingen ersättning, enligt Poststadgan från år 1925.

Maxbelopp för inrikes postförskott var detsamma som för postanvisningar. Beloppet var 1 000 kronor från 1 november 1909, men höjdes till 2 000 kronor den 1 april 1948. 

Utrikes postförskott kunde inte sändas till alla länder, och bland de länder dit postförskott var möjligt varierade maxbeloppet. Maxbeloppet var alltid detsamma som för en postanvisning till mottagarlandet. Uppgifter om postförskott till olika länder fanns i posttaxan. 

3.3 Rekommendation

Att kunna rekommendera ett brev har i Sverige varit möjligt sedan 1600-talet. Ur 1872 års förordning kunde man läsa att rekommendation skulle användas när avsändaren önskade ett kvitto på att mottagaren eller hans ombud hade mottagit brevet. Från början så skulle texten ”Rekommenderas” skrivas för hand på försändelsen, från 1 januari 1873 skulle en stämpel med texten ”WÄRDE” användas på inrikes rekbrev. På utrikes rekbrev så användes sedan tidigare en stämpel med texten ”RECOMMENDERAS”. Det förekom även en stämpel med texten ”REKOMMENDERAS”. För rekbrev infördes en ”R”- stämpel under 1882, denna användes både för inrikes och utrikes försändelser. När reketiketterna successivt infördes från december 1894 ersatte etiketterna de olika stämplarna. 

Enligt Postfördraget från 1920 års UPU-kongress så kunde rekommendation begäras för brev, brevkort och vissa korsband. Som kvitto på att en rekommenderad försändelse inlämnats så fick inlämnaren ett inlämningskvitto. 

Alla brevförsändelser, hit räknades alla försändelseslagen i korsbandfamiljen, kunde rekommenderas förutom postanvisningar, mass-, grupp-, varu- och utgivarkorsband, såväl inrikes som utrikes. Rekommenderade försändelser fick endast utlämnas mot kvitto som skulle vara påskrivet av mottagaren eller dennes ombud. 

Avsändaren skulle skriva ordet ”rekommenderas”, ”rekommendation” eller förkortningen ”rek” på försändelsen. Om denna beteckning var överstruken skulle posten inte ta emot försändelsen. Denna regel togs bort i 1932 års poststadga. 

Om en fullt frankerad rekförsändelse ”ur brevlåda” inkommit till postanstalt skulle den i första hand skickas tillbaka till avsändaren. Om det inte var möjligt skulle den behandlas som om den inlämnats på ett postkontor, den skulle åsättas reketikett och lösenbehandlas om inte det fulla portot och rekommendationsavgiften var betalt.

Om en inrikes rekförsändelse var ofullständigt frankerad och inte omedelbart kunde återställas avsändaren skulle den befordras och lösenbeläggas. Utrikes försändelse skulle om möjligt återställas till avsändaren eller, om det inte var möjligt, sändas till Postens Reklamationskontor.

Postfördraget från UPU-kongressen år 1920 meddelade att brevförsändelser där adressen angetts med initialer eller skrivits med blyertspenna inte kunde sändas rekommenderade. Adress skriven med anilinpenna hindrade däremot inte att en försändelse rekommenderades.

Vid inlämning av rekommenderade försändelser till kiosken på Stockholms centralstation uttogs från 1 april 1940 en extra avgift på 30 öre för varje försändelse. Avgiften redovisades med frimärke på inlämningsbeviset. Denna extra avgift upphörde den 28 februari 1961.

3.4 Express

Inga speciella regler för expresskorsband har framkommit under arbetet.