3.2 Korsband – Regler

Gemensamma regler

Några regler var gemensamma för alla typer av korsband.

  1. Korsband skulle sändas ”öppna”, dvs. inte igenklistrade. Anledningen var att posten lätt skulle kunna undersöka innehållet. Det fanns ett undantag, för varuprov var det dock tillåtet att tillsluta kuvertet. Anledningen var att man ville undvika att den inneliggande varan kunde ramla ur försändelsen. Tillslutningen skulle ske på ett sådant sätt att försändelsen lätt skulle kunde öppnas och förslutas igen, till exempel med s.k. jungfruben.
  2. Korsband fick inte innehålla anteckningar eller handlingar som hade karaktären av verklig eller personlig skriftväxling. Tryckta meddelanden var tillåtna, men inte handskrivna. Begreppet handskrivna innefattade även maskinskrivna meddelanden.
  3. Korsband fick inte innehålla frimärken eller andra frankotecken, vare sig de var makulerade eller ej. De fick inte heller innehålla papper som representerade något penningvärde, exempelvis sedlar, obligationer eller aktiebrev.

Om något brott mot dessa regler upptäcktes skulle försändelsen återställas till avsändaren. Om det inte gick på grund av försändelsen saknade avsändare, skulle försändelsen taxeras som brev eller brevkort och lösenbeläggas om inte frankeringen täckte portot för detta nya försändelseslag.

Det var inte tillåtet att sticka in eller dölja ett brev eller annat skriftligt meddelande i ett korsband. Detta förbud gällde från 1 januari 1889 till den 31 december 1971. Inledningsvis gällde för korsband, vars innehåll bröt mot förbudet, att de inte fick befordras och dessutom skulle avsändaren betala 5 kr i böter till Postverket. Från 1 januari 1967 togs bötesbeloppet bort och försändelsen blev befordrad, men försändelsen taxerades som brev och det innebar att mottagaren nu fick betala lösen istället (1966:192).

Det fanns ett allmänt förbud mot synlig text eller teckning som uppenbart kunde såra tukt och sedlighet, liksom ett förbud mot uppmaningar till ohörsamhet mot lag och myndighet. Sådana försändelser skulle inte postbefordras. Detta förbud gällde även korsband. Postens personal uppmärksammades särskilt på den senare regeln i ett cirkulär från 1940 (1940:14).

I en så komplex verksamhet som den som postverket bedrev så fanns det ett mycket stort behov av att reglera verksamheten på olika sätt. En utförligt beskrivning av generella förbud finns som ett eget kapitel i denna handboken på SSPD:s hemsida.

Nya och ändrade regler under perioden

Frimärken och frankostämplar, antingen de var obegagnade eller stämplade, fick inte sändas som korsband internationellt. Men inrikes fick ett korsband innehålla en frankerad försändelse under förutsättning att frankeringen bara avsåg grundporto och inga tilläggstjänster, att försändelsen var adresserad till avsändaren samt att korsbandet i övrigt uppfyllde bestämmelserna för korsband (1926:6). Detta undantag från UPU:s regelverk gjorde att begäran om att få minnespoststämplar kunde sändas till det postkontor som tillfälligtvis hade en sådan stämpel.

Överenskommelsen, beträffande korsband i den internationella postutväxlingen, som gjordes vid postkongressen i Buenos Aires föregående år (1939), skulle även gälla i den inrikes posttrafiken med undantag av: att det inrikes fortfarande var medgivet att på inbjudningar och kallelser fylla i den inbjudnes eller kallades namn, klockslag och plats för sammankomsten samt syftet med densamma, att det inrikes på påsk- och pingstkort göra liknande tillägg som görs på jul- och nyårskort, att på inrikes korsband lägga till siffror i för ändamålet lämnade tomrum. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1940 (1940:72).

Det var inte tillåtet att försluta ett korsband med en gummerad pappersremsa med texten ”Får öppnas av posttjänsteman för granskning av innehållet” eller annan liknande text och placera remsan så att den måste brytas för inspektion. Korsband fick tillslutas med ett sigill endast om försändelsen var öppen i båda ändarna, dessa korsband var ämnade för tidningar och tidskrifter (1941:59).

Exportlicens behövdes inte längre för böcker som sänds som korsband till Danmark, Finland eller Norge (1945:13).

Utrikes korsband som tullbehandlats och befunnits inte ha något hinder för utförsel blev förseglade av posten. På dessa försändelser skulle förseglingen brytas före vidaresändandet ut i världen, allt för att underlätta granskningen av försändelsen i det ankommande landet (1947:10).

I takt med att tillslutningen av försändelser automatiserades, så blev generalpoststyrelsen tvingad att se över reglerna om att korsband skulle sändas ”öppna”. År 1957 meddelades att om inslagningen av inrikes korsband var mekaniserad så kunde förslutning med gummerade pappers- eller taperemsor godkännas. (1957:281) 

Regeln i världspostkonventionens expeditionsreglemente om att flera trycksaksförsändelser till samma adressat kunde inneslutas i en eller flera särskilda påsar hade i Sverige bara tillämpats för den ankommande utrikes posten. Nu skulle regeln även kunna tillämpas på trycksaksförsändelser från Sverige till utlandet. Varje försändelse skulle taxeras och frankeras var för sig. Vid inlämnandet skulle avsändaren lämna en adressetikett av styv papp. I förekommande fall anbringades flyg- eller expressetikett på både försändelse och adressetikett (1961:214). Om någon av trycksaksförsändelserna innehöll tullpliktigt föremål skulle man placera tulletiketter på både försändelsen och adressetiketten (1962:174).

År 1967 infördes nya bestämmelser för inslagning av korsbandsförsändelser. Tidigare var den allmänna regeln att inslagningen skulle tillåta en snabb granskning av innehållet. Om inslagningen var försedd med en tillslutningsanordning så skulle denna vara lätt att öppna och åter stänga. I ett tillägg medger Poststyrelsen nu tillslutna korsband, s.k. definitivt tillslutna. Sådana försändelser skulle ha beteckningen ”Tillsluten enligt Poststyrelsens medgivande”. Tillslutningen fick vara av självhäftande klister (1967:101).